Bollgetingarna

att vi inte är en kör, då skulle det nog inte gå så bra för oss..

Sådär, då är Sverige i semifinal för första gången någonsin, jag hoppas ni såg matchen, kanske inte världens bästa start med dom visade att det lönar sig att aldrig ge upp, heja heja, nu vet ni vad vi ska göra efter matcherna på lördag..

Men vi har även framgångar utanför handbollen, allas vår Klara B var med i en novelltävling i skolan och vann, GRATTIS!! Här kommer den, mycket läsvärd!

Inatt.

Jag vaknade av att jag var alldeles kallsvettig. Jag låg i min säng mitt i natten. Det var så obehagligt mörkt. Min pyjamas var alldeles genomvåt. Jag tog på mig mina glasögon och kollade på klockan. Den visade 03:44. Jag gick ur min säng hämtade drömdagboken och började skriva. 11/5 Kära dagbok, i natt drömde jag att jag var på en allmän plats där det var mörkt och kallt och jag hade bara min pyjamas på mig. Det var inte en enda människa där. Inte vad jag såg iallafall. När jag började gå kom jag fram till ett hus med en ganska liten gård. Det fanns gungor och en liten sand-låda. Jag vet inte varför men jag gick in i det där huset. Dörren gnisslade när jag öppnade den. Det lät hemskt men ändå var det ett underbart ljud. Golvet jag gick på var kallt. Det var gjort i sten. Jag gick upp för en trappa. Trappan var sliten och smutsig. När jag kom upp till första våningen såg jag en skylt med en text där det stog "Var vänlig ta av dig skorna". Jag hade ju inga skor så jag bara gick in. Där kom jag in till ett stort rum. Det såg ut som ett slags kontor med flera stolar och bord. Det låg papper i högar och böcker i en hylla. Utan att tänka på vad jag gjorde tog jag första bästa bok och slängde den så hårt jag kunde mot fönstret. Till min förvåning gick glaset sönder. Jag trodde att det skulle krävas mycket mer. Nu började jag springa runt och jag kastade pennor saxar och alla papprena runt omkring mig. Sen hörde jag steg och jag hoppade ut genom fönstret. Jag tvekade inte. Jag hoppade bara. Jag är inte den som brukar göra så. Jag är mer tystlåten och lydig. Tråkiga jag. Jag vet inte riktigt vad som hände sen. Jag kommer inte ihåg mer. Jag stängde boken och la den brevid mig på nattduksbordet och sen somnade jag.

Jag vaknade av att solen lyste i mina ögon. Mitt täcke låg på golvet och min dagbok hade ramlat ner. Jag gick upp för att plocka upp den röra jag hade gjort i sömnen. Jag var faktiskt inte ett dugg trött. Sen öppnade jag min garderob och tog min lila T-shirt mina ljusblå jeans och koftan pappa köpte till mig när han var i Marocko. Jag gick ut ur mitt rum och till bad-rummet. När jag såg mig i spegeln blev jag nästan rädd. Jag hade glömt att tvätta bort mascaran igår kväll. Jag hade mascara i hela ansiktet, jag svettades ju så mycket inatt, och mitt hår!!! Det var så trassligt som det bara kunde vara. Jag såg ut som ett troll. Jag tog lite tvål i min hand och gnuggade ansiktet. Sen kom jag på att det inte var det allra smartaste sättet. Jag fick tvål i ögonen men all mascara gick bort. Då tog jag en handduk och torkade mig i ansiktet och nu skulle jag börja borsta håret. Mitt toviga tjocka lockiga hår. Det var svårt och det gjorde riktigt ont. Sen skulle jag borsta tänderna. Jag borstade tänderna lite slarvigt och gick ner för trapporna. Då märkte jag att pappa hade lämnat en lapp på köks-bordet. Det stod "Jobbar sent idag och kommer hem vid åttatiden - mat finns i frysen KRAM. //Pappa. Det var som en gammal vana. Pappa bara jobbar, han har inte tid med nåt annat och mamma har jag aldrig träffat. Jag såg vad som fanns i kylen men det var bara skinka och mörkt äckligt bröd så jag skippade frukosten och gick direkt till skolan. Min mattebok, min NO bok och min svenskabok. Allt låg där i min väska. Jag tog på mig min jeansjacka, öppnade dörren, låste och gick ut på vår gård.

Det var varmt och solen sken och det var inga moln på himlen.Vägen till skolan kände jag igen på ett konstigt sett. Jag hade gått den vägen minst tusen gånger men den här gången kändes det konstigt. Jag gick vägen genom parken idag. Den är lite längre men jag brukar träffa Linda då. Hon bor precis brevid parken. Hon är min kompis. Hon är en sån där vän som alltid är glad, en person som alltid är så positiv och nu behövde jag muntras upp lite. Det är de som är bra med Linda. Men idag kom hon inte. Men det kanske inte är så konstigt. Jag var ju väldigt tidig eftersom jag inte hade ätit någon frukost. Nu såg jag nästan skolan. Den gula byggnaden med stora fönster och den lilla lilla skolgården. Jag visste inte att man kunde längta så mycket efter ett stort hårt hus. Jag gick in i skolan. 8 a:s klassrum ligger på första våningen. När jag hade gått upp för den hårda stentrappan såg jag skylten "Var vänlig ta av dig skorna". Inne i klassrummet var det kaos. Ett fönster var sönderslaget och böcker och papper låg överallt på golvet. Andreas, Jonatan, Malin, Sally, Micke och Vendela var där. Kjell vår lärare var också där. Alla såg så oroliga ut och nu mindes jag, jag var här. Inatt.

 

Klara 5a